Först tänkte jag nog att jag bara skulle mest skriva om sådant som rör teknik, men vad är det för roligt med det? Nånstans behöver man få utlopp för sina grubblerier, oavsett om någon dem läser eller ej. Jag växte upp inom Pingströrelsen, det är i mina gener bildligt talat. Eller borde vara så. Flera i min familj är också ganska nitiskt troende, så när det kommer till grubblerier om tron på en gud och så vidare, ja då vet vi vem som pratar och vem som tvingas lyssna.
Men nånting som jag lärt mig under årens lopp är att människor som upplever sig burna utav en högre makt, också i hög utsträckning är väldigt sociala individer. Under senaste åren så har min tes bara styrkts mer och mer. Var skall jag börja någonstans?
Den lille evangelisten…
Det sägs att jag var som en evangelist som barn. Men nånting hände i mitt liv när jag fyllde tolv år. Den upplevda ensamheten under högstadieåren fick mig att börja fundera på om det verkligen fanns någon gud alls överhuvudtaget. Under samlingarna i kyrkan så kändes det ibland tillgjort, ja till och med lite mänskligt.
Illusionen om helandet.
Som barn var jag med om ett under, i alla fall trodde jag det under större delen utav min uppväxt. Jag fick en cysta i mitt knä när jag var nånstans åtta år eller så. Jag minns detta eftersom jag kommer ihåg att jag fick göra ultraljud och sedan ta röntgenbilder. Mamma visade mig även plåtarna och pekade ut kulan som syntes väldigt tydligt. När det kom på tal om att jag skulle opereras så blev jag ovillig till detta. Jag har upplevt flera operationer sedan sex månaders ålder. Har en medfödd synskada. Och de suddiga minnena som jag fortfarande besitter så är dom ganska färgade av ångest och ovilja. Mamma berättade bl.a om att hon lämnade mig till en läkare som gjorde en under-sökning, och efteråt när han kom tillbaka med mig så vart jag helt väck. Så operera ut cystan kände jag mig ovillig till! Men eftersom jag är uppvuxen inom Pingströrelsen så var det naturligt att man bad om helande. Och tro mig, en morgon var cystan helt borta! Jag trodde på historien i flera år, tills jag en dag tittade på teven. Det var något som liknande ”Fråga doktorn”. Där fick jag höra om något som kallades Bakercysta. Jag hajade till, var det inte en Bakercysta som jag hade? I korthet sa dom samma som 1177 gör:
”En Bakercysta är en svullnad i knävecket. Den bildas när den slemsäck som sitter på baksidan av knät innehåller mer vätska än vanligt. Oftast försvinner cystan av sig själv men ibland behövs behandling.”
Alltså, den försvinner av sig själv. Jag har inget minne utav att man förtydligade detta för mig. Jag fick alltså ”tro” att jag skulle få en operation. Jag har inget minne utav att mamma sa något om att den ”kunde” försvinna utav sig självt. Så illusionen blev att jag ”trodde” jag blivit helad, men i själva verket så försvinner Bakercystan utav sig självt, men bara ibland som man måste operera. Den dagen slutade jag i varje fall tro på undret och insåg fakta istället. Jag tror inte mina föräldrar visste mer än jag. Mamma var inte den som frågade ut doktorer, utan fann sig oftast i deras utläggningar.
Tvivel
I tonåren växte sig tvivlen allt starkare och starkare. Jag pendlade väldigt mycket mellan att tro och att inte tro. Under gymnasieåren fastnade jag mycket för John Lennon och älskade hans musik över allting annat. Nånstans här så började jag bli alltmer ensam. Jag kände aldrig att jag passade in i det forum som jag levde i. Samtidigt som man mer än gärna demoniserade levernet utanför kyrkan. Antingen lever du rövare och super eller så är du kristen och sköter dig.
På 90-talet fick vi även en pastor som hette Christian, som jag fått ganska dubbla känslor till på äldre dagar. Ibland gick man fram till förbön för någonting man brottades med. Istället fick man hans fingrar i ögonen och han började ropa att jag skulle helas. Det där har nog satt väldigt djupa spår i mig. Och tro mig, han är INTE den första som börjat be för ögonen istället för mitt egentliga böneämne. Över 40 år senare är jag likt förbannat fortfarande synskadad. Ingenting som lär förändras såvida inte läkekonsten gör hiskliga framsteg.
Ge så skall du få…
Jag har även prövat det här med givande, att ge så skall man få. Min inkomst är visserligen ringa, men under några månader så sa jag sådär som man gör till Gud: ”Nu skall jag inte räkna pengarna som jag skickar till församlingen och annat som berörde mig.” Det som hände vart att jag började gå back varenda månad. Gud välsignade mig inte mer för det. Jag höll ut i tre månader, sedan slutade jag. Nu slänger jag till nån hundralapp då och då och ekonomin är okej, fast självklart kunde saker och ting vara bättre.
I mångt och mycket en bra filosofi.
Så vad är Gud då? Om man skippar gamla testamentets trevande och missgärningar, utan fokuserar på nya testamentet, så finns det faktiskt en ganska bra livsfilosofi att eftersträva. GT gav oss det tio budorden, men Jesus gav det elfte. Att vi skall ”älska” varandra. Detta tror jag i första hand handlar om grekiska ”filia”, broder och systerkärlek, att helt enkelt bry sig om varandra. Samtidigt som det finns många bra partier i bibeln, samtidigt finns det ställen som mest skapar huvudbry och får hela gudsbilden att vackla.
Praesenti
Kring 2014 nånstans så ställde jag mig helt utanför kyrkan. Jag t.o.m uttalade mig som ateist. Men så längtade jag tillbaka, fast till exakt vad vet jag inte. Min jobbarkompis lockade mig tillbaka in i hans kyrka, något tid därefter så började jag gå till min gamla församling. Men jag blev med tiden ganska håglös i den längtan som jag initialt kände. Idag hjälper jag såklart till och ger en hel del utav min ideella tid. Och även om det är lite medryckande ibland, så lossnar det inte för mig. Jag varken känner att Gud lyssnar eller sänder mig någon hjälpande hand i mina mörkaste stunder. Församlingen är inte heller någon överkarismatisk församling. Vi är väldigt försiktiga med att be för varandra. Och visst har det hänt att någon frågat om dom får be för mina ögon och sedan lagt en lätt hand på min axel, men något helande har jag ännu inte sett röken utav. Och ja, jag skulle inte alls ha någonting emot att bli helad från min synnedsättning. Tvärtom, den är ju för fasiken helt värdelös och ligger mig mest bara till last.
Slutplädering
Jag tror att oavsett religion så tror man på en filosofi. Människor vill bedras, därför tror dom att det finns någonting övernaturligt som är med dem oavsett vad förnuftet och logiken säger. Det är ju klart att om du oroar dig inför nånting, ber till Gud och sedan visare det sig att det inte vart så farligt, ja då förstärker ju detta din övertygelse. Många sådana här upplevelser och du får nog en person som är ganska orubblig i sin övertygelse om tron på något högre. Är du dessutom social så har du fler som tänker på dig och som indirekt följer med och får dig att tro att gud sänder människor som ser dig.
Själv är jag ganska ensam. Jo men visst, jag har några tappra vänner och jag har oftast människor i kyrkan som jag kan prata med på minglet. Men jag har gått igenom många ensamma stunder, stunder jag kunnat ge allt för att en högre makt skulle sett mig och fått mig att må åtminstone lite bättre. Runt 2010 så slutade jag även att be till Gud i någon större utsträckning. Jag kände att det ändå inte gör någon skillnad och jag känner fortfarande så. Om Gud finns så lyssnar han i alla fall INTE på mig. Hen hjälper mig inte ens med småsaker i vardagen och jag har för längesedan slutat hoppas på ett helande.
Många gånger så vill jag bara stänga dörren till kyrkan, men samtidigt är det just där som jag har min gemenskap, min kanske enda gemenskap. Ställer jag mig utanför kyrkan så blir jag per automatik ganska ensam. Att hitta ett nytt sammanhang är inte det lättaste när man nått över 40 bast. Det blir inte bättre av att du har ett handikapp, snarare tvärtom.
I vilket fall som helst så blev detta något väldigt långt. Och skulle någon jag känner hitta detta och lyckas associera detta med vem jag är, ja då lär jag få ett långt samtal och säkerligen ett antal anmärkningar hit och dit. Att jag ger en för negativ bild av kristenheten i Sverige, att jag inte sökt Gud tillräckligt. Fast detta är ju min egna hemsida, så då får jag väl göra precis vad jag själv vill och tycker eller?