Som jag nämnt i tidigare inlägg på denna webbsida så spinner jag ifrån en kristen uppväxt. Även om det inte predikas lika mycket idag som förr, så är drömmen om ett evigt liv med Gud det högsta för en kristen. En del äldre kristna får någonting längtande i blicken när evigheten kommer på tal. Att få återse sina nära och kära som gått bort och så vidare. Att evigheten också är en inre strävan i att göra gott och det som behagar Gud. För vem vill brinna i den eviga elden och slutligen förgås?
Personligen har jag aldrig attraherats utav tanken på evigt liv. När människor skriver böcker om nära-döden-upplevelser dom haft och berättar om hur himlen hypotetiskt kommer se ut, ja då drar jag lite på smilbanden och skakar lätt på huvudet. Jag minns ett möte där en äldre man berättade om just detta. Själv kunde jag inte låta bli att tycka hela berättelsen var ganska fånig. Det lät mer som om man kommer bo i en stor stad än något himmelskt. Eller så säger man att himlen kommer vara mer underbara än vad man nånsin kan föreställa sig här på jorden.
Evigheten är det jag har svårast att förlika mig med och acceptera. Den strider mot allt förnuft och är det direkt motsatta till vetenskapen. Vi har ändå en matematisk beteckning för evigheten i form av en liggande åtta. Men vad säger det egentligen?
Vill jag inte möta mina ”nära och kära” igen? Det handlar inte först och främst om det. När jag dör så vill jag bara att allting skall vara slut, att jag upphör att existera, att allt vad jag är förgår och inte ”tvingas” placeras i nån ny påhittad yttre dimension. Jag har berättat tankeställning för några kristna (bl.a mamma) och dom finner den ganska obegriplig. Enligt deras definition så skall jag tycka ”evigt liv” är det bästa en människa kan ges. Precis som om jag ”borde” vara tacksam för att Gud ger mig just denna möjligheten, förutsett att jag lever mitt liv enligt hans bud och lever väl.
När man glider in på New-Age så blir det ännu värre! Jag har svårt att ta in all bullshit som människor uppenbarligen ”tror” på inom dessa genrer. Religion är i mångt och mycket en korkad företeelse. Men samlar man allt dumt ur alla religioner så får man New-Age. Om man tycker att en kristen trycker ned humbug ned i halsen på dig, så gör New-Age-anhängarna desamma, fast på tvären istället.
Det svåraste är att själv ta ställning. Faller jag för grupptrycket och accepterar himlen som en reell företeelse eller förnekar jag dess påfund och tar konsekvensen. Å andra sidan så behöver man kanske inte göra särskilt stor sak utav det hela. För när allting kommer omkring, så har frågan om ”evighetens vara eller inte vara” inget med tak över huvudet eller mat på bordet att göra. Genom att uttrycka mig på ett sådant sätt så kanske bagatelliserar jag frågan och gör den oviktig. Fast är den verkligen viktig? Handlar det inte mer ovilja bland oss människor och tanken på ett liv utan evigt liv?