Finns det andlig sång?

Det finns nog ingenting som stöts och blöts i våra kyrkor som sången. Den ene gilla si, den andre så. Särskilt uppenbart blir det när åldersspannet ökar, samt att du som människa kan förändra ditt tycke och smak ett par gånger under livet. Så vad är meningen med lovsången då? Ett redskap i bön till herren Gud, någonting som skall öppna upp vårat sinne och närma oss Gud. Men som i all musik så går det trender även just i lovsången. Och visst är det medryckande när man sitter i havet bland människor på Nyhem och sjunger med, det kan jag inte förneka. Men vad är det som gör sången andlig? När sånger som Hallelujah av Leonard Cohen letar sig in i kyrkan, som knappt har något kristet budskap i sig, ändå finner folk uppenbarligen någon sorts andlighet i sången. Det är knappast någon som sjunger med i Lapp-Lisas ”Barnatro” och kallar den andlig numera av den yngre generation. Nej nog skiftar musiken, och med den så styr den vad vi lyssnar på. Texterna förändras också. Från djupt längtande och ödmjuka, till obstinat individualistiskt ”jag är viktigast för Gud” och så vidare. Under barnåren kunde jag höra Mia-Mariann och Per-Filip gnägga fram ”Där som rosor aldrig dör” i sakta gemak. Själv tyckte jag den var hemsk under min uppväxt, men på fyllan spelar jag gärna med i den, helst i discotakt!

Jag hävdar bestämt att musiken är ingens. Ingen kan säga att just detta är deras musik allena. Texten ger musiken ord och hjälp på traven för den fantasilöse. Utan text är det dessutom ganska svårt att säga vad syftet är och om sången verkligen är andlig eller inte. Det som är skönsång i en kultur, är oljud i en annan. Om du sjunger om döden och grymtar så blir det Death metal, men om du istället grymtar om Jesus och bibliska ting, ja då blir det White metal.

Jag hade en diskussion med min bror idag om lovsången i kyrkan. Han pratade om hur andlig den är i sin allra enklaste form. Som vanligt slår jag bakut och hävdar att jag inte märker nånting. Och ju enklare musiken blir, desto mindre känner jag att den är andlig, utan bara lite taffligt framförd musik med en skrålande stämma. Ibland står jag inte ut helt enkelt. Tur att man har öronproppar som man kan stoppa in i öronen.

Musik är subjektivt. Det finns ingen musik som sammanför över åldrarna. Det handlar nog mer om att ta ett steg tillbaka och ändå försöka se vad det är. Ett verktyg för att väcka bönen till liv. Men när man själv sjunger med så tror jag att bara det är någonting positivt. Nånstans påverkar orden oss och oavsett om vi väljer att tro på den text vi får höra, så finns den ändå där och det är fritt fram att ta del utav den. Men jag tror inte på det där med att vissa sånger skulle vara mer andliga än andra. Det handlar nog mer om kontexten som dom finns med i.