LP-bröderna och systrarna

Känns som hela min hemsida börjar glida ifrån tanken på ett ställe där jag beskriver elektronik och istället dryftar jag sådant jag upplevt inom kristendomen. Återigen vill jag berätta en liten anekdot om hur mitt förhållande till LP är.

Är man uppvuxen inom pingst så känner man lika väl till LP som allting annat. Jag hamnade på många LP-möten runtomkring i krokarna när det var tältmöte. Oavsett om det var på Nyhem eller i grannsocken. Det var bara något som fanns där. Och visst tyckte jag om att gå på dessa möten. Dom som vittnade hade ju upplevt livets rännsten, alkohol och droger och fått både barndom och livet söndertrasat. Förvandlingen var total när dom frimodig vittnade om sitt liv och vad Jesus har gjort för dem. Vittnesbörden varvades med frimodig körsång. På reportoaren fanns sånger såsom ”Han är min sång och min glädje”, ”Nu ser jag himlen” och ”Min Jesus lever” m.fl.

Dessa människor hade upplevt en totalförändring i sina liv, någonting man själv aldrig upplevt. Jag skulle vara tacksam att jag var född och uppväxt i ett kristet hem hette det. Och nog levde man i en sorts skyddad miljö, kanske lite väl skyddad…

När man kom i tonåren så skulle man vara med på ungdomssamlingarna i kyrkan. Där fanns även unga vuxna som på ett eller annat sätt kom från LP-verksamheten. Jag kom att gilla speciellt en som hette Mats, eller LP-Mats som vi kallade honom. Han brukade ge mig LP-bön, vilket innebar att man trycktes ned på golvet med handen på bröstet tills man kippade efter andan. Det var naturligtvis bara på skoj, då han själv berättat att han själv stött på LP-bröder vars bönesätt varit lite mera av det hårdhänta slaget.

Jag tror att det var min bror och Mats som tog med mig till min första biovisning i Göteborg. Det var inte riktigt rumsrent i början och vi fick nog oss båda lite förmaning utav pappa innan vi kom iväg. Så inskränkt var det, men det lättades upp under 90-talet.

Ungdomsgruppen började luckras upp. Människor gifte sig, försvann och flyttade någon annanstans. Kanske letade jag efter ett sammanhang efter min pappas bortgång och jag hamnade själv som ljudansvarig på LP-mötena som hölls i kyrkan. Tyvärr tog Mats livet av sig och jag kände att jag sett upp till någon som istället gjorde mig besviken. Fast det fanns ju andra trevliga på LP-mötena. Frispråkiga och omtänksamma. Vi fick bland annat en kvinna till oss som hette var väldigt genuin i sin tro, som en gång hade en ungdomssamling om ”Sex och samlevnad”. Ganska brutalt och sanningsenligt faktiskt, särskilt när man ung och oerfaren själv. Alla som var med vet vad jag pratar om!

Jag skötte i alla fall om ljudet åt LP i flera år. Så kom Mange, någon jag började se upp till och lät mig fångas utav. Min tjejkompis har dock berättat i efterhand att hon fick lite dåliga vibbar redan från början. Vi var flera män som tyckte om Mange. Jag såg alltid fram emot hans predikningar. Men Mange skulle visa sig vara lite av en mytoman, hans märkliga berättelser höll inte alltid. Nånstans på vägen bröts kontakten och han försvann ut i dimman. I samma veva blossade nån sorts konflikt upp mellan LP och våran kyrka. LP skulle inte längre få samlas i våra lokaler och detta medförde att flertalet medlemmar lämnade församlingen.

Det var här någonstans som jag slutade söka mig till LP. Min besvikelse hade tagit överhanden och jag söker inte längre efter LP-möten att gå på.

En flytt till en grannby ledde till att jag själv kom över en sorts spärr. En dag i november 2015 gick jag själv till Systembolaget och köpte mig en flaska Jack Daniel. Jag var snart fyrtio år och började älska alkoholen. Faktum är att första kärleken till alkohol kom några år tidigare. Jag var hemma hos ett par kompisar på besök och blev bjuden på kaffehalva med hembränt. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet. Men i och med att jag började dricka alkohol så bestämde jag mig för att aldrig ljuga om det eller smussla. Jag förde nitiskt notbok och gör det fortfarande. Jag lärde mig snart att jag har alkoholistgener i mig, att jag dras till vodkan och tillhör de få som tycker att vodka skall drickas rumstempererad och direkt ur flaskan.

En dam från NTO IOGT som stod på Knalleland i Borås ställde frågan inför julen 2014 om jag kunde tänka mig att ha en vit jul. Året efter så flyttade alkoholen in i mitt liv, men den tog aldrig överhanden. Jag är periodare och ett tag så botade jag både ångest och ensamhet genom alkohol. Jag drack som mest när augusti/september 2016, då jag skulle flytta hem till samma by som jag kom ifrån. Jag drack både före och efter för att orka gå på ett utav mina syskonbarns bröllop. Men nånstans här så valde jag att ha mitt första vita år. Det blev ändå ett bevis på att jag kan hålla mig borta från alkohol, bara jag själv vill. Och ja, jag har börjat dricka igen. Men betydligt mera kontrollerat och senast jag la mig lullig var under julen 2019.

Men kanske skulle det varit annorlunda om jag börjat dricka i tonåren. Det hade säkert tagit hus i helvete därhemma med pappa om jag börjat festa. Jag smakade alkohol redan 98, men då fastnade jag inte för smaken, utan tyckte det var något obekvämt att svälja vätskan jag fick. Men jag höll masken och drack, förutom till maten då jag faktiskt bad att få slippa dricka vitt vin och istället fick Pepsi.

Jag har dock aldrig varit absolutist, jag är inte heller nykterist. Jag är långtifrån alkoholist och det vill nog väldigt mycket till för att jag skall själv hamna där. Det är underbart att somna lullig, men att vara ordentligt full suger rejält. Det är inte för inte som man säger varannan vatten och det finns ingenting som är så gott som vatten när man är lullig.

Till slut så tycker jag att LP ändå gör ett hästarbete därute. Man behöver ett starkt sammanhang, annars är det så lätt att man hamnar i dåligt sällskap med mindre bra vanor. Jag tror dock att vi kommer få se en ökning i människor som på ett eller annat sätt använder droger för att orka leva. Det finns allt mindre platser som bjuder in människor från alla samhällsklasser. Vi verkar alltmer söka dem som liknar oss själva, mest på grund av att det är bekvämast så. Det är ju bara att gå till sig själv, jag har börjat stänga dörren för dem som jag upplever bara har problem att komma med. Och om dom är på väg ut i periferin så är det inte längre min ensak. Jag kan inte hjälpa. Vi säger alltmer att det är samhällets sak att tag i problemen, men tyvärr så klarar inte samhället av den uppgiften fullt ut. Samhället behöver platser som LP. Spelar ingen som helst roll om vi tror eller inte tror, det är ett sammanhang som fångar upp människor och i bästa fall får ut dem i samhället igen.